Hej! Var ett tag sen sist. Har fastnat i för-mycket-att-göra-och-alltför-lätt-att-glömma-bort-att-stanna-upp-och-känna ett tag. Men nu så!
Satt på balkongen i den ofattbara värmen (25 grader varmt i maj!!) och stannade upp alldeles nyss. Och då kom ett minne till mig. Jag var väl en sådär 14-15 när jag såg Robin Hood- Prince of thieves på bio och en liten detalj har fastnat hos mig. Var en scen där broder Tuck (hette han verkligen det?) blir omkullriden, drattar på ändan och får ett fat öl över hela sig och så säger han: "Thank You Lord for teaching me humility" Ungefär "Tack Gud för att du lär mig ödmjukhet/förödmjukan. Och jag blev jättearg! Vaddå!? Ska man bli tacksam för att nån förödmjukar en. Och va faan är det för gud som förödmjukar. Näe jag skulle minsann vara duktig och kämpa för att bygga upp ett liv och en självbild jag kunde vara stolt över. Och inte låta nån ta det ifrån mig!
Idag har jag ett helt annat perspektiv. Såhär 20 år senare och efter att ha kraschat in i den välkända väggen så tackar jag också för ödmjukheten. Jag är faktiskt tacksam för att livet har förödmjukat mig en hel del. Tvingat mig att stanna upp och känna efter. Tvingat mig att uppleva hur det är att inte längre kunna vara duktig och prestera som en duracel-kanin. Tvingat mig känna skammen och förödmjukelsen. Och tålmodigt lärt mig att det faktiskt inte är så farligt. Att det finns något annat än kamp och prestationer.
Smaka på orden: öd-mjuk. Mjuk inför ödet. Och för-öd-mjukad. Blivit mjuk inför ödet redan innan det hänt. Jag tror att det är det som är riktig styrka, riktig levnadskonst. Att böja sig och följa med i det som sker och inte bara kämpa emot hela tiden. Då blir livet mycket lättare. Kan liknas vid en båt som försöker segla rakt mot vinden och inte kommer nån vart alls, medan den som böjer sina segel, följer med vinden och kryssar sig framåt tillslut kommer dit den vill. Eller kanske t.o.m. hamnar på ett ännu bättre ställe än den kunnat tänka ut själv =).
Så tack Broder Tuck för påminnelsen! Och tack livet för att du lärt mig leva på riktigt istället för att springa fram som en maskin och missa allt det där vackra som bara syns när man stannar upp och följer med i flödet. Tack!
Kram på er och passa på att njuta idag! =)
Satt på balkongen i den ofattbara värmen (25 grader varmt i maj!!) och stannade upp alldeles nyss. Och då kom ett minne till mig. Jag var väl en sådär 14-15 när jag såg Robin Hood- Prince of thieves på bio och en liten detalj har fastnat hos mig. Var en scen där broder Tuck (hette han verkligen det?) blir omkullriden, drattar på ändan och får ett fat öl över hela sig och så säger han: "Thank You Lord for teaching me humility" Ungefär "Tack Gud för att du lär mig ödmjukhet/förödmjukan. Och jag blev jättearg! Vaddå!? Ska man bli tacksam för att nån förödmjukar en. Och va faan är det för gud som förödmjukar. Näe jag skulle minsann vara duktig och kämpa för att bygga upp ett liv och en självbild jag kunde vara stolt över. Och inte låta nån ta det ifrån mig!
Idag har jag ett helt annat perspektiv. Såhär 20 år senare och efter att ha kraschat in i den välkända väggen så tackar jag också för ödmjukheten. Jag är faktiskt tacksam för att livet har förödmjukat mig en hel del. Tvingat mig att stanna upp och känna efter. Tvingat mig att uppleva hur det är att inte längre kunna vara duktig och prestera som en duracel-kanin. Tvingat mig känna skammen och förödmjukelsen. Och tålmodigt lärt mig att det faktiskt inte är så farligt. Att det finns något annat än kamp och prestationer.
Smaka på orden: öd-mjuk. Mjuk inför ödet. Och för-öd-mjukad. Blivit mjuk inför ödet redan innan det hänt. Jag tror att det är det som är riktig styrka, riktig levnadskonst. Att böja sig och följa med i det som sker och inte bara kämpa emot hela tiden. Då blir livet mycket lättare. Kan liknas vid en båt som försöker segla rakt mot vinden och inte kommer nån vart alls, medan den som böjer sina segel, följer med vinden och kryssar sig framåt tillslut kommer dit den vill. Eller kanske t.o.m. hamnar på ett ännu bättre ställe än den kunnat tänka ut själv =).
Så tack Broder Tuck för påminnelsen! Och tack livet för att du lärt mig leva på riktigt istället för att springa fram som en maskin och missa allt det där vackra som bara syns när man stannar upp och följer med i flödet. Tack!
Kram på er och passa på att njuta idag! =)
